– Alla borde få skapa konst, säger Rajan Kumar, 58, som varit konstlärare i barnbyn Sanothimi i tio år.
Han förklarar att konsten är ett riskfritt sätt att uttrycka sina känslor, att det är en slags meditation eller terapi.
– När barnen gör konst, oavsett om de jobbar med keramik eller färg, så gör de det till etthundra procent. Allt annat skalas bort och de kan släppa stressen de bär på.
Mitt emot keramikstudion ligger målarateljén. Väggarna är täckta av målningar gjorda med olja, tusch, krita och kol. Ett gäng flickor springer in i ett av rummen. De har rast från skolan som ligger bredvid byn.
– Dörren står alltid öppen, säger Rajan. Barnen får komma hit även om de bara har en minut över.
Flickornas skratt tystnar strax. De är djupt försjunkna i sina bilder. Allt som hörs är ljudet av kritorna som flyger över papprena. En av flickorna kommer ut och pratar med oss. Hon heter Maiya och visar några bilder som hon målat och som representerar olika kulturer. Sedan berättar hon att hennes dröm är att bli konstnär.
”Min mamma dog när jag var fem år gammal. Det finns inga foton av henne, men när jag blundar kommer jag ihåg precis hur hon såg ut. Nu vill jag lära mig att måla henne just så”
Varför?
Hon tittar ner i golvet. Funderar några sekunder. Säger sedan:
– Min mamma dog när jag var fem år gammal. Det finns inga foton av henne, men när jag blundar kommer jag ihåg precis hur hon såg ut. Nu vill jag lära mig att måla henne just så.
Rajan berättar att många barn använder konsten för att bearbeta sina erfarenheter. En av pojkarna i byn såg sin far mörda sin mor när han bara var ett par år gammal. Sedan han kom till byn har han gestaltat upplevelserna symboliskt i sin konst.
– Det har varit fascinerande att följa pojkens utveckling, säger Rajan. I dag är han 8 år gammal och har lättats otroligt från sina trauman.